Iaf, det är kallt ute, det är kallt inne. Fast mina händer är kalla tror jag knappast att mitt hjärta är varmt. Jag blir bara så... irriterad fast det är inte rätta ordet. varför vet jag inte, eller kanske gör jag det. Jag vill inte höra hur länge det är kvar till vi slutar, det hjälper inte, så håll tyst! (tack)
Jag saknar den där speciella värmen, leenden och att man kan bara göra ingenting en dag utan att bli rastlös eller uppryckt. Jag saknar att sitta på en kladdig bardisk med min bästa vän bredvid mig. Jag vill bara... Äsch.
Och hur patetiskt det än låter, hur gammalt det än är, så verkar det inte bli bättre. Det ärlika tomt nu som för några månader sen, lika kallt. Innan jul tänkte jag inte särskilt mycket på det, jag menar det fanns så mycket annat jag skulle ordna så det fanninte tid att tänka på dig. men sen när vi åkte ner och allt bara var så bra, så dök du upp. För senast jag var där, satt där på dom stolarnautanför min bar så fanns du, du levde, du andades och jag vill tro att du njöt. Jag vill tro det, annars hade du väl inte busat som du gjorde? velat länga på stegen? Iaf, du är så nära någon kan vara. Alltid. Men det är mörkt utan dig, och det går fortare än vad jag kan hantera.
(och akon får mig att rysa, vilja gråta och mitt hjärta att dansa.)
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar