Jag fick söta sms i går. På något sätt så räddade dom dagen, med tanke på datumet. Jag kna inte på rak arm säga hur länge sen det var, eller precis vad jag gjorde, kände och tänklte längre. Men det spelar ingen roll, inte nu längre. Visst är vissa längre bort än andra, dom är ändå borta.
Hur hade det blivit om jag fått Stella i födelsedagspresent? Hade jag ens träffat Erika? Hur hade vi gjort när hon väl blev sjuk? Hade det inte alls varit annorlunda, eller precis så annorlunda sm jag trodde då, när jag var yngre?
Hur hade det varit, om vi mot alla odds köpt Anemone, min älskade vän? Hade jag brytt mig om veterinärerna på samma sätt? Hade jag gett henne en chans att slå sig till ro, för att sedan utvärdera utslaget? Inget av det här spelar egentligen någon roll, frågan är väl varför jag undrar. Men en sak vet jag, en sak som inte blivit annorlunda; hur som helst hade jag gått där, följt henne och vänt ryggen till. Jag hade haft samma magont, känt samma ensamhet och kyla. För kallt är det, betydligt kallare än vad termometern säger. Visst borde jag ta tag i det, lämna det bakom mig och gå vidare. Men, men men men men, det är svårt. Man lämnar inte sin bästa vän på en åker bara sådär, man ska egentligen inte avgöra om ens bästa vän ska leva eller inte, fast det kanske är ens plikt. En plikt jag klarar mig utan, men vill ha nära. Jag vet, delat, splittrat, wtf. Jag är sån.
Ibland dock, låtsas jag att jag glömt, förträngt inte minns, och det är de bästa stunderna. För då är det mindre kallt, och på något vis så klarar jag mig bättre. Jag vill ta tag i det här, men har inte orken, för mycket ligger i vägen och jag bortprioriterar det. Jag vet att jag borde göra mig av mig alla grejor, tänka om, kanske göra något radikalt med håret, gå ut mer, dricka mer, jobba mer, plugga mer. Men, men men men men men.... Jag vet inte hur jag ska bete mig då. Inte här, inte där jag tycks bo, höra hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar