Onsdag

Jag minns i somras, när jag kom hem från Alanya att blocket inte var i stallet där jag lämnat det innan jag for, men tänkte inte så mycket på det. Letade lite men hittade det ej. Blocket var väl det sista jag tänkte på när jag sedan städade ihop alla min grejor och sa hejdå. Visst funderade jag på vars det tagit vägen men vad tusan, det var bara ett block. Och sen, idag när vi satt i bibiloteket låg det i mina händer. Emeli hade städat sitt rum och hittat det "Från det att jag hade Anemone i sommar". Det skar till, bara namen som annars är mjukt stack in och vred om. Det var lite papper i det, papper från Samhälls B och anteckningar som "DÅLIG/INGEN MOTIVATION" shit liksom, och det var mer, anteckningar som "ingen feber" och "ingen hälta!" Det gjorde ont, ont ont. Det gör, snarare... det gör.

Jag har inte bläddrat mer i det, men jag vet vad som finns där, typ. Datum när vi flyttade för näst sista och sista gången, små anteckingar om tillstånd och humör. Sånt där som jag skrev ner för att ha just nu, som jag faktist ångrar att jag gjorde. men, gjort är gjort och ja... kankse ska jag vara glad för att jag har det nu, här liksom.

Det är svårt det där, att riktigt bara bläddra vidare och skriva nytt. Jag kan inte det. Någonstans, så stoppar jag mig själv, skäms för att jag njuter igen, men gläds åt att jag faktist kan göra det. Jag tror inte längre att det som inte dödar inte gör en starkare, för man överleve rinte. Man dör för att sedan återfödas och börja om på nytt, dock med en massa i bagaget som man ska lära sig av och ta vara på, släppa och kasta bort. Men, vad ska man egentligen kasta, och vad ska man spara? Ska man spara ångestkänslan för att inte göra samma misstag igen, eller kasta bort allt runt den för att sedan... uppleva det på nytt och om och om igen? Ja, det är frågan, eller ska man bara... trycka på paus och fortsätta med omvärlden?

Blocket får ligga ett tag, jag välje rpaus för att inte återuppleva något, jag vill inte just nu. Jag låtsas att jag styra rätt och sedan... ja det tar vi sen. Men tack, faktist någonstans är jag glad att jag har det närmare.

As the vision fades

I see that I was blinded by your eyes