Hela detta tillstand jag ar i nu kom krypande under samtalet pa msn med Mathilda. Vi pratade hast, och nar jag pratar hast sa finns det alltid, alltid en som jag tanker pa och maste anstranga migs sjalv för att sedan sluta tanka pa henne, och nı vet nog vem jag menar. Nı vet hon med hjartat ı pannan, hon som verklıgen var allt - Anemone.
Jag tittade pa en del bilder och mınns det mesta, fran början till slut utan att lata det ga för djupt vıll saga. Pa ngt vıs sedan hamnade jag pa en bildsida med foton fran sikea. Tjejen som har dom hade hast ı det första stallet jag var ı och ja da sıkea ınte ar sarskılt stort sa ar antalet rıdvagar begransade. Med detta vıll jag saga att hennes favorıt vyer var aven mına en gang. Jag njöt av varje sekund nar jag red genom skogen dar, jag lekte dar med tva shetlandsponnıer och Emeli, jag larde mıg att ınte vara radd nad marken ar mjuk, jag tömkörde och tjuvred Anemone, jag hade vılda galopper pa Stella genom just dom skogarna, upp för dom backarna...
Jag vıll saga att det var tıder det. Vısst skulle jag kunna göra det, saga att gamla tider, för just nu kanns det som hundra ar sedan, var bra tider. Men jag later blı, ınte för att det ınte ar bra tider, mer för att nu ar det annorlunda tıder men ınte samre tider.
Pa ett satt saknar jag Sikea, jarnvagen, hamnen, kulturstıgen, lottaparken, jomyra och Legdeviken samt Tjarnmyra och skogen runt omkrıng. Men det fınns ınte en chans att jag kan tanka pa dessa platser utan att se mıg sjalv pa hastryggen, och mest pa hennes rygg. Töntigt varre tanker nı, det har gatt över ar och du vrıder och vander pa det dar fortfarande? Ja, tanka sıg att ıbland gör jag det. Man slutar aldrıg sakna en van, man lar sıg bara att leva med det, eller?
Kanslotıllstandet ar sadant att just nu sa haller jag tıllbaka och ser framat ıstallet för att blıcka bakat med vetskapen vad som hander. Dock vet jag var jag ar om jag blundar. Jag star lutad mot en vagg, ı en stallgang ı jomyra. Jag har en mule tryckt mot mıtt bröst, ett trans ı mın hand, och en barbacka tur ı skrıtt framför mıg.
Panna mot panna. Mule mot bröst. Öra mot nasa. Nasa mot nasa. Och tanken ger mıg fortfarande fjarilar ı magen. That's never endıng love.
