Fredag

Idag snöar det. jag har promenarat coh suttit lite med Åsa och Kalle som blivit stor. Sov då väldigt konstigt i natt. Vaknade med ett ryck vid 12tiden i natt, hade sovit max en timme, satte mig upp bara sådär precis som om någon ropade på mig. Gick och tog ett glas vatten för att sedan gå och lägga mig igen, för att vakna (inte på samma sätt tack och lov) igen där vid 4 tiden. Jag hatar sådana nätter, jag tror mig alltid att det är bättre att jag inte sover men det är det nog inte.

Mina händer har börjat klia igen, otroligt mysigt må jag säga. Jag har innerligt saknat känslan att inte kunna slappan av med dom. Det går kanske över, om inte annat så löser det sig väl med hjälp av något.

I eftermiddag kommer Lena, det ska bli kul att träffa henne igen. Sen ska vi till farmor och hjälpa henne lite.

I need you like a heart needs a beat

Think about what you wish for

Det är sjukt att det blev som jag sa det skulle bli, fast ändå så annorlunda än vad jag kunde förvänta och tänka mig. Förmodligen är det bara mig själv jag har att skylla, om det är något att skylla på. Helt plötsligt är det jag själv som styr över mitt liv, inget som bara kommer automatiskt och jag gillar det samtidigt sokm det är lite skrämmande men det kommer gå bra. I slutändan och under resan dit är det ändå jag som ska genomleva det och då är det bäst att bara ha sig själv att skylla.

Idag har jag inte gjort något alls, vilket behövdes. Jag har landat lite, men inte fullt ut. Jag är trött i huvudet, och känner mig en aning tom, lite ihålig och urgröpt. Dagen har gått åt till att ladda hem lite musik, allt från Skönheten och Odjuret till Dj Tiesto. Jag har ätit tre äpplen, frukost och middag, plus den underbara medcinen mot bihålorna som snart håller på att ta slut men nässprayen är kvar och än så länge funkar den bra i min lilla näsa som ibland ser stor ut. Det betyder att jag än sålänge inte blöder näsblod som jag gjort alla andra gånger.

När jag slappnar av förväntar jag mig en dörrklocka som låter som fågelkvitter dock. Jag försöker inte göra rummet mörkt för jag et att det är omöjligt, eller att det var omöjligt. Och det är svårt att inse att det faktist är morgon fast solen inte gått upp. Inte så att jag totalt glömt bort dessa saker, jag vet dem om säger att såhär är det till mig själv men om jag inte tänker så tar det ett tag att inse att... ja.

Ibland är det som att jag sträcker ut en hand för att röra något, flytta på något eller ta något som inte finns där. Det låter kanske sjukt, och det är skrämmande även för mig. Visst visste jag att jag trivdes bra, men jag insåg först hur hemma det blev när jag insåg att jag skulle flytta därifrån. Nu menar jag inte utelivet, solen ... Inte alls så. Jag menar på det viset att jag fick skapa mitt liv, lite mitt hem och jag fick stanna där hela tiden utan att känna att jag borde dela upp tiden mellan olika platser.

Det kome rjag inte göra på samma sätt nu. Det får bli som det blir, se hur det funkar och hur det blir. Kanske kna jag hitta något sätt att dela upp tiden på ett annat vis eller känner att jag inte alls behöver göra det. Det kommer nog tids nog.

Gördügüm en güzel rüya senin oldugun,

Duydugum en derin sevgi senin eserin,

Gördügüm en güzel dünya senin gözlerin,

Ve kurdugum en güzel hayal sensin.

Jag vill ha en hund!

Det är en aning kallt, och jag är en aning förvirrad. Jag sitter fast lite, men tar mig varken hit eller dit. Jag antar att det tar tid att landa efter att ha varit borta ett sådant bra tag. Det var ju ända 15 veckor. Men, det får väl ta sin tid, kanske känns det bättre när jag får börja jobba vilket jag hoppas är snart. Jag tror jag behöver göta något, aktivera mig för att landa. Samtidigt känner jag att jag behöver vara med mig själv lite. samtidigt vill jag inte vara allt för ensam, funderar pa att kankse... nej jag vet inte. (En hund skulle vara perfekt nu!)

Tiden i Turkiet var bra, på något sätt kan jag gå mer rakryggat, jag är mer säker på mig själv, och för en gågng skull så vet jag att för att det ska bli bra måste det komma från mig. Jag måste göra saker för mig och inte för andra. Jag lämnde mycket bakom mig, saker jag vet jag inte kan lgöra något åt längre. Tiden jag aldrig kan få tillbaka gör inte längre lika ont. Om det ar tiden som gör det, tid som gått eller distansen som fungernade som antibiotika - jag vet inte men det spelar ingen roll. Jag antar att allt tar sin tid att acceptera, ibland lite för lång tid, ibland inte.

Take a chance to recognize that this could be yours

Jag ar lite nu mera av en RnB reggıetone fan.

Skadad, ja. men det ar normalt, det vet nı.

Plus att jag satsar pa att blı frısk, hur nu det ska ga tıll för,det blır jag sallan.