Jag fastande igår, fastande i det som varit. Det hela började med att jag drog ner bilder på Anemone, på min tomma dator från bland annat Pixbox. Sedan utvecklades det till att Senay och Gonca undrade vad som hände med Henne. Tillslut så hörde jag mig själv berätta för Cihan hur jag sitter bredvid henne, då det inte längre är Hon, då det bara är hennes kropp. Jag hör mig själv berätta detaljer jag inte velat ta i min mun och trots tiden skär det skarpt någonstans inom mig.
Och Cihan gör det som behövs, utan att säga ett ord. Jag vet, jag har gått igenom det här så mycket, så länge, säkert mer än 3000 ord och kanske börjar det bli tröttsamt. Men, jag antar att det är så ibland.
Vi pratade lätt igår, om hur det hela började och hur osannolikt dagens läge var. Osannolikt är verkligen ordet. Jag som bestämt mig att jag inte skulle behöva någon, känna något och sköta mig själv. Men, tillslut så ändrades det. Långsamt utan att jag ens märkte det, långsamt utan att han märkte det.
En natt i Alanya, Cikcilli frågade han, hur jag kunde ändra mig så fort och hur lång tid det skulle ta innan jag ändrade mig igen. Det var under den tiden jag funderade på att avsluta det hela, säga nej, stop det kommer inte att bli mer än "Summerlove". Det var väl när jag sa orden, att jag själv inte visste när, men bara att det kom långsamt och inte alls säkert som jag insåg det. Inte för att jag sa det för att ha något att säga, var det så hade jag inte sovit i hans t-shirt under det 6 veckor vi var isär, pratiskt taget alla nätter.
Jag ser på Alanya annorlunda efter 3 månader där, jag känner inte samma sug längre men ler åt det minnen som finns där, Summernigth, Crazy Horse, Cikcilli, Robin Hood... Och alla människor, alla dofter och alla läxor. Jag lärde mig att ord ibland är ett måste för att någon ska förstå, men även också att ord förvirrar och gör saker komplikerade. Ord, ibland är dom bara för mycket, ibland kan det rädda ens liv. Jag saknar dock inte mopedfärden hem med Ebo, Erika. Jag trodde allvarligt jag skulle dö. Varför gick vi inte?
Och toalettpapperskrisen, natten i the mosqitoroom som slutade med 30 nya myggbett... Vilken tid egentligen, och att det skulle ta sig hit där jag är nu, osannolikt men riktigt.
Se bara. Den kvällen var det första gången vi pratade allvarligt om hur vi skulle lösa det, hur vi skulle göra. Vi sa nästa sommar. Sen sa, i ett annat tillfälle, nästa sommar finns bara minnen kvar. Och det ville vi inte, för det var mer än så att förlora.
Seni Seviyorum.
I'm into you
And I need you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar