Åkte till Annika idag. Hon har fått det riktigt fint i köket, och finfina dörrar i stallet. Trots kylan var vi ute och red i en timme. Lillen, som inte är så liten alls, har blivit riktigt fin att hålla på med, står stilla, lyfter fötter och lyssnar på vad man säger. Idag var han lite busig men det märktes knappt då han inte gör allt för mycket och spänner isg en bra stund före ett försök till ett halvt bocksprång som känns som ett snubbel.
Känslan att sitta i sadeln var... det går knappt att beskriva. Som att jag aldrig varit därifrån, vilket förvånade mig. Jag var lätt nervös innan men det försvann så fortjag knäppte fast grimskaftet. Hästarna har vinterpäls, såndär muk och mysig som man bara vill gömma näsan i. Jag insåg att jag saknat det mer än jag visste, fast jag visste att jag saknade det.
Katterna har blivit större och fler. Nu har de dessutom en egen liten kattlucka in till stallet, och jag fick bevittna invigningen. Fast en katt är rädd för mig, eller så tänkte han bara "vem tusan är det där?" han var nämigen inte där när jag åkte hemifrån. och Rufus, haha! Jag diggar Rufus. Det var härligt att få bli bufflad lite på av honom, fast, han kände igen mig med. Djur, vilka underbara varelser.
Den stunden runt hästarna gjorde mycket. Jag har mindre ont i huvud och mage. Känner mig lätt avslappnad. jag antar att jag har det i blodet på något vis, behovet, the addiction. Samtidigt var det kul att prata med Annika igen. Nu är det bara en som saknas.
I'm feeling you everyday
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar