Måndag.

Jga minns ett samtal jag och en annan hade under balen, när de flesta dansade tror jag. Jag nämde att jag hellre såg andra glada före mig själv, bara för att då slapp jag oroa mig. Denna andra svarade med att det inte skulle räcka för resten av mitt liv - att leva på andras lycka tar en inte särskilt långt, inte nes när det handlar om ens barn.

Under ett telefonsamtal, upptäckte jag att jag log lite för mig själv. Jag hörde en samhörighet bara i bakgrunden och i skrattaen som inte hörde till själva telefonsamtalet. När jag sen la på önskad ejga att jag kunde spela upp det igen för att låtsas lite att jag var delaktig i det hela. Inte ör att jag vantrivs som det är, snarare så kom jag på det att personen på balen hade rätt. Jag uppskattar andras lycka mer än min egen men ibland räcker det inte hela vägen bara. Ärligt talat, jag är rädd för att bli ensam, vara ensam men bara för det kan jag inte se till att inte vara det. Då skulle det bara bli fel.

Visst är det skönt att vara ledig såhär, en dag för att hämta anadan, men just såhär är det inte så mycigt. Jag måste göra ngåot, typ nåt.