Jag trodde det skulle gå bra, jag trodde det skulle gå. jag hoppades och var positiv, höll modet uppe. Men jag hade fel. Jag trodde att hon skulle klara sig, repa sig, resa sig till att hon la sig ner för att inte ta sig upp. Man tror man vet, vet hur man ska reagera, känna, må. "Ge mig en dag så är jag på topp igen, iaf för publiken." Nej, det blev inte. Inget blev som jag trodde fast jag visste att dets kulle bli så.
Om hon ändå hade gett upp, inte försökt ta sig upp utan godtagit att hon... att det inte gick. Men som vi alla gjorde hon inte det. Som alltid, som alla gånger så gjorde hona llt hon kunde, annars skulle det inte ha varit hon på något vis. Om hon tänkte, vad tänkte hon då? Förstod hon allt vi sa, varför vi var där?
Ärligt nu. Nej, jag är inte ok. Jag vill inte vara kvar, för inget verkar vara menat här för mig. Gång på gång får jag det bevisat. Gång på gång får jag bevisat att man överlever inte, man dör gång på gång på gång. Jag vill inte mer. Jag vill inte.
Det är bättre nu gumman, det gör inte ont längre. Det är vad som betyder något för vi repar oss eftersom. Men rätt är det inte, för du var för fin för något sånt här. Jag saknar dig inte för du är fortfarande kvar, forfarande här. Det var bara en konstig dröm som satte sig i ryggen och som inte försvinner. Det är bättre nu, det gör inte ont. Inte för dig. och det är vad som spelar någon roll.
Tack.
Tack för allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar