Det finns alla möjliga ursäkter till att låta vissa saker vara. Allt från att försöka glömma dom igen är allt för svårt, till att det helt enkelt inte värt oron, rastlösheten och allt som hänger med. Samtidigt, är det kanske värt det, om an för bara en kort kort sekund utan slut känner igen något, en känsla, en lukt, ett minne.
Kanske måste man förstå, att man inte ger upp för att man säger hejdå. Kanske besparar man denna något, som inte värt att förlora om man stannar kvar? Är det rätt att låta någon leva, endast för att det är mord att låta denna slippa undan lidande?
Samtidigt är paniken den samma när man ska väga över vad som är värt mest, att bli lämnad, eller lämna, eller slippa smärtan av att leva i en gammal kropp, en sliten, trasig kropp som bara värker. Man brukar säga att så länge det finns livsglädje i någons ögon så finns det hopp, men hur definerar man detta? Hur vet man vad som är en överlevandstrategi, och vad som är njtning av livet?
En galopphäst springer tills den stupar, den säge rinte till om den är öm, har ont i magen eller bara mår dåligt. Denspringer för att överleva i tron om att det är det bästa. Kanske därför att just hästen är en flyktdjur. hur vet man om denna har någoon livsglädje kvar, om den springer som den alltid gjort? Och hur gör man för att stoppa den, utan att förästta denna i en sitation som bara blir konstig och svår?
Och kanske ska vi falla, snubbla, nästan dör för att inse att vi lever. För att förstå att vi inte kan får tillbaka något som är gjort? Kanske ska vi tacka alla (okej inte ALLA) som någon gång puttat bort oss, skadat oss, fått oss att känna oss mindervädiga och valt en annan väg. Kanske är det dom (än en gång, knappast alla) som egentligen formar oss, och inte de vi tycker om och de som tycker om oss?
That every long lost dream
Led me to where You are
Others who broke my heart
They were like northern stars
Pointing me on my way
Into Your loving arms
This much I know is true
That God blessed the broken road
That led me straight to You
